Det är lättare att komma överens med vänner, än med ovänner…

Ett ganska självklart påstående skulle många säga. Det vill säga att det är betydligt svårare för ovänner hitta lösningar på gemensamma problem – så länge de är ovänner. De har ofta glömt att det går bra att vara oeniga utan att vara ovänner. Historien ger många exempel på att oenighet faktiskt är en förutsättning för utveckling.

Ovänner är mer intresserade av att vinna egen prestige på de andras bekostnad än att värna samarbete och det uppdrag de har gemensamt.

Det här inser de flesta – om de riktigt tänker på saken.

Du vet nog också, men du kanske glömt att du vet det, att konflikter löses först när parterna möts och tar upp och behandlar de konfliktteman som finns. Att de säger till varandra det de behöver säga – och får höra från varandra det de behöver få höra. Kanske en ursäkt.

Av dessa insikter följer att frånsteg från Michelangelos ansats (se mitt inlägg) förlänger, försvårar, komplicerar och i värsta fall omöjliggör en försoning. Den försoning som är förutsättningen för stabila hållbara lösningar på de gemensamma problem av organisatoriska, strukturella och andra icke-mellanmänskliga problem som finns.

Det gäller att kunna skilja på obehag och fara. I konfliktsammanhang förväxlas de ofta. Konflikthantering kan vara obehagligt – men obehaget går över när den goda kontakten återupprättats och när den goda kontakten upprättats, ovänskap övergått i vänskap eller i vart fall i ömsesidig respekt och förståelse kan man ta tag i de strukturella frågorna.

Men i stället för att följa Michelangelos visdom, att göra det enkelt, gör många tvärt om.

Det är ofta helt fåfängt att tro att de som ligger i skyttegravarna och pepprar på varandra allt de orkar – kanske till och med genom offentliga påhopp – ska kravla sig upp och i bästa samförstånd få nya hållbara regler, strukturer, system och handlingsplaner på plats. De medlare som kallas in får jobba hårt och kommer kanske fall fram till vapenvila, men ingen försoning. Vapenvila kan funka om parterna ska gå skilda vägar, men är en dålig grund för fortsatt samexistens.

Den som tar initiativ till en försoning riskerar lite. Den som övervinner sig själv, kan vinna andra. (Cervantes) och den som gör gott mot andra gör samtidigt gott mot sig själv (Kierkegaard) och ”If you are not part of the solution, you are part of the problem.” (Cleaver) – jag vill gå så långt som att säga att den/de som blockerar en lösningsprocess genom att vägra, eller ställa ultimativa krav för att, delta i lösningen ÄR problemet. Vi ska komma ihåg att alla inblandade har bidragit samt att det är skillnad på att bidra till och ha skulden för, att ha orsakat. Det gäller att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt. Det brukar vara svårt för de inblandade.

När de obehagliga känslorna är borta, när ovänskapen är borta, när en god dialog och kontakt är återupprättad, har goda förutsättningar skapats för att konstruktivt analysera och eventuellt åtgärda de problem vars tidigare taffliga hantering lett fram till konfliktsituationen uppstått och försvårats.

Ju mer prestigefylld den arbetsplats som hämmas av konflikter är, ju viktigare är det att de inblandade sätter den goda saken framför den egna prestigen, att de visar sig vuxna och ansvarsfulla genom att bidra så gott det går. Om någon efter en genomförd konflikthanteringsprocess ändå väljer att gå åt annat håll, ja då ska ju det respekteras så väl som deras insatser för lösningen ska hyllas.

Hästen kan inte skjuta kärran framför sig.